Att människor som växt upp under knappa förhållanden, kanske i fattigdom, lätt blir giriga kan jag förstå. Att ha haft misär om hörnet präglar den som upplevt det.
Däremot är det en psykologisk gåta att välbeställda människor så till den milda grad värnar om sin ekonomi att de ger sig ut i lagars och reglers utmarker. Där på gungflyn hoppar de från tuva till tuva. Även om allt står rätt till ur juridisk synvinkel hamnar påfallande många i ett moraliskt träsk.
En helt avgörande skillnad mellan nutid och mitt radikala 70-tal är att ingen i dag talar högt om att det alltid är någon som betalar. Om inte i reda pengar så med arbete och tankemöda.
Direktörspensioner, bonusar och alla andra förmåner som numera utgår till gräddan av samhällets toppar skall betalas även de. Av aktieägarna säger kanske vän av ordning. Av alla anställda som genom svett och tankemöda bidrar till företagens vinster säger andra. Av oss alla som pensionssparat i fonder för att säkra oss ett någorlunda drägligt liv som pensionärer.
Trots alla protester fortsätter bonushyckleriet. Vi förväntas alla göra vårt bästa på våra jobb, kanske till och med med sänkta löner, men inte direktörer och höga chefer, inte fondförvaltare och många andra av samhällets och företagens toppar. De kräver bonusar, fallskärmar och allt vad det heter när de skor sig på vår bekostnad. Det gör mig så arg, så arg och inte bara för att jag är avundsjuk utan även för att det urholkar tilltron till vårt solidariska samhälle som är tänkt att präglas av jämlikhet, en av hörnstenarna i ett unikt välfärdsbygge. Ett bygge som kan raseras om en eller flera hörnstenar försvinner. Så därför gäller det att vi alla säger att nu får det vara nog, sätt stopp för hycklarnas marknad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar