Jag har så svårt att förstå

att jag i dag till och med är äldre
än de som för mig verkade så gamla
när jag var ung.

Titta på de gamla familjebilderna ska ni få se

Pappa i hatt och kostym
med överrock och pipan i mun.
Hu så gammal han ser ut
Men han är ju bara 30
Det står inte på så är jag 20 år äldre
än honom där på den bilden

Det var några år före 30 som jag insåg
att jag inte kunde gälla som ungdom längre
Fram till dess hade jag oftast
längtat in i framtiden. Till det och det,
till att det inträffar som ska bli så fantastiskt,
då allt ska bli så bra, så bra.

Det gjorde det ju,
inträffade allt möjligt
och mycket var bra
så bra att det gällde att hålla fast det

så att det inte likt sanden
silade mellan fingrarna och försvann

Men hur jag än klamrade mig fast
vid mitt sandslott
rann det genom timglasets getingmidja
och försvann.

Då, då mina vänner, först då började jag famla
efter bromsen men det fanns ingen
jag ryckte och slet i ratten
och den släppte från styrstången.

Plötsligt kändes det som om jag satt där
mitt i mitt framrusande liv
utan särskilt stora möjligheter
att styra över det.

Det var då jag började undra
undra över hur mycket jag egentligen
styrt över mitt liv
trots ratt och goda förutsättningar.

(ett utdrag ur En mans monolog om att bli äldre
som ingår i Teater Sojas uppsättning
Ooo du lustiga liv)