Nio timmar i Hoppers väntrum på NÄL

Jag har väntat nästan exakt nio timmar på att få komma in på akuten på NÄL. Det var fredagen den 23 april och jag började vänta omkring 15.30 och kom in cirka 00.20. Efter tre, fyra timmar skrattade jag och trodde fortfarande på svensk sjukvård även om jag led med en till synes svårt sjuk tjej som suttit nästan lika länge som jag. Efter sex, sju timmar fick jag ett raseriutbrott, skällde på personalen som hela tiden hänvisade till politikerna. Efter åtta timmar var jag så arg att en kille med muskler uppenbarade sig i luckan. Ingen kunde säga emot mig att det är under all mänsklig värdighet att låta människor sitta och vänta utan ett livstecken från insidan timme efter timme, och vid det här laget en hel arbetsdag. Mitt andra utbrott resulterade i att en av oss tre som suttit nästan lika länge fick komma in och lite senare även kvinnan som var sjukast av oss och som börjat på sin vårdcentral vid 10-tiden på morgonen och som dessutom åkt fram och tillbaka mellan Uddevalla och NÄL. Efter att jag bråkat kom personalen ut med smörgås, mjölk och kaffe. För det hör till historien att i väntrummet på NÄL finns två automater, den ena för kaffe och te, den andra för sötdrycker, några hyfsade vatten, en massa chockladkakor och ett par hårda mackor. På detta ska man alltså klara sig när man sitter där timme efter timme. Det fanns inte ens muggar på toa för att man skulle kunna dricka vatten. Har man månne en överenskommelse med automatägaren.

Till detta kommer att väntrummet på NÄL:s akutmottagning är designat som det verkar efter en tavla av den amerikanske konstnären Edward Hopper. Han med ödsliga miljöer och modernistiska raka linjer. Inte en bekväm stol i sikt, inga möjligheter att luta sig bakåt och vila eller halvsova. Särskilt inte med förfärliga ljusrör i taket och en tv som stör alla om den är på. Visst skulle man kunna njuta av anblicken av en miljö så påtagligt påverkad av Hopper men att vistas i den i många timmar med oro, med värk och så vidare är inte människovärdigt. Lika lite som att låta människor vänta, timme efter timme efter timme efter timme utan ett enda livstecken, utan en möjlighet att gå ifrån för att äta. Jag måste erkänna att jag blev bestört. Jag trodde inte att detta var möjligt i välfärdslandet Sverige med världens bästa sjukvård. För det är den för det stora folkflertalet, men tydligen först när man passerat nålsögat, akutmottagningens väntrum på NÄL.