MIN RÖST ÄR INTE TILL SALU!

Min röst är inte till salu. Jag vill inte rösta på ett parti som försöker köpa sig min röst. Resultatet kan bli en blank proteströst.

Ett höjt bidrag där, en skattesänkning här, möjligheten att skjuta varg här och där.

Egoismen slår klorna i alltmer av vår vardag. Efter ett sekel med många olika försök att bygga samhällen på något annat än den mänskliga girigheten som drivkraft har utvecklingen vänt. I dag finns det till och med de som hävdar att girighet är något sunt. Att det är genom vinstmaximering som en sund marknad skapas.

Det får mig att tänka på den cirkelgång som utvecklingen på bostadsmarknaden genomgått. På 1940- och 1950-talen bodde min farbror och min moster oerhört trångt i en liten tvåa respektive en etta på Kungsholmen och Söder i Stockholm. När man hälsade på och sov över bäddades det överallt, till och med på köksgolvet.

I dag är dessa lägenheter varor på en marknad. De kostar antagligen inte en utan snarare två eller flera miljoner kronor. På nytt tvingas människor bo trångt, mycket trångt för att ha råd att bo i centrala stan. Ändå krävs en betydande förmögenhet till och med för en etta. Dessutom har andrahandsmarknaden för bostäder blivit både tredjehands och fjärdehands.

Och orsaken är inte bara den nyliberala principen om att allt är varor eller tjänster på en marknad. Dessutom ska samhället lägga sig i och styra utvecklingen så litet som möjligt. I bakgrunden finns EU-kommissionen som viftar hotande med regler mot konkurrensbegränsning.

Tanken bakom den fria konkurrensen lär väl vara att blir det tillräckligt lönsamt att bygga nya bostäder så byggs dom. Men så är ju inte fallet. Att bygga bort segregationen i våra svenska städer är dessutom inte möjligt, inte så länge som penningen får vara främsta styrinstrumentet.

Men är det inte i själva verket för att få bukt med bland annat penningens makt som vi inrättat ett samhälle. Det sätt som vi bestämt oss för att sköta detta på kallar vi för politik. I varje människas demokratiska rätt att själv få bestämma över sitt liv ligger en motsvarande skyldighet att tillsammans med andra ta ansvar för samhällsbyggandet. Framför allt genom att rösta.

Det är med politik som vi bygger ett samhälle som vi vill ha det. Då gäller det för våra politiker att inte huka inför marknadskrafter och EU-kommissionen. Tvärtom är det politikernas uppgift att sätta emot och våga ta strid för att inte samhället ska splittras i olika delar och glida isär.

Sverige behöver helt enkelt en bostadspolitik och inte bara det. En betydligt mer aktiv samhällsplanering är ännu viktigare. Annars är risken stor att även Sveriges stora städer får mer eller mindre slumbetonade områden.



Ulf G Eriksson