Hårda tider råder och de som stundar lär inte bli bättre

Partiledardebatten tidigare i veckan ägnades till en del åt sjukförsäkringen och prövningen av de långtidssjukrivnas arbetsförmåga. Det fick mig att tänka på med vilken brutalitet som den arbetskraft behandlas som inte är på topp. Äldre, handikappade, sjuka på olika sätt, arbetsskadade, mobbade, de som inte är chefen till lags på olika sätt - var ska de ta vägen i det samhälle där staten pressar på för att få ut så många som möjligt på en omöjlig arbetsmarknad och arbetsgivarna som vill bli av med alla som inte har en hundraprocentig arbetsförmåga. Jag minns en tid då de stora arbetsgivarna kunde ge alla en plats. På Uddevallavarvet fanns det jobb för de flesta, blev du sjuk på något sätt gick det nästan alltid att fixa en omplacering. I dag avskedar vissa arbetsgivare delar av personalen och tar via bemanningsföretag tillbaka dem som är just högpresterande och inte misshagliga, fackligt aktiva och så vidare. Snacka om att det stundar hårda tider för alla som inte är på topp, hela tiden, och som inte är hemma för ofta för vård av sjukt barn och så vidare.